Lördag.
Jag har gått hela dagen i tron om att det är torsdag. Det känns konstigt att jag aldrig har något att göra, utanför huset, på dagarna. Alla dagar går in i och om varandra. Eller ja, det känns mer jobbigt än konstigt egentligen. Jag är så in i helvete trött på att vara ensam.
Ja, jag har barn. En underbar dotter. Och ja, jag har en man. Min stora kärlek.
Men, jag har tamigfan inte en enda kompis. Ingen riktig sån iallafall.
Min högsta önskan, för mig själv, är att finna och få en vän.
En som faktiskt prioriterar MIG framför annat. Istället för att alltid vara den som blir "vald" när inget bättre finns att tillgå. Jag är så djävulskt, inihelvetes, vansinnigt trött på att alltid vara sistavalet. Finns det verkligen ingen som, precis som jag, känner sig ensam och i behov av en vän?
Jag har så fruktansvärt mycket vänskaplig kärlek att ge.
Många gånger har jag blivit "vald" tack vare min dotter. Och många vill påstå att man aldrig är ensam om man har barn. Och det är sant. Du är aldrig FYSISKT ensam men herregud så ensam man blir psykiskt.
Jag har en äkta man, jag älskar honom så mycket. Men han finns inte alltid till hands. Pga jobb, egen utmattning osv.. Helt klart finns han alltid som stöd men det finns stunder då man velat ha någon annan att dela tankar och idéer med. Att skratta med, bara umgås!
Fy fan vad jag hatar mänskligheten emellanåt.
Och nej, det är inte bara att "gå ut o leta reda på en kompis". Folket i den här satans jävla äckliga hålan vi bor i är totala klappmongon, hela högen. På ett eller annat vis!